jag som i vanliga fall bara blir förbannad och "rymmer" ifrån allt när de blir för jobbigt,
som skjuter i väg känslor så långt de bara går så fort jag känner mig sårad eller arg.
Som under de senaste åren har byggt upp murar som är så höga så inte en människa har kunnat tagit sig innanför dom.
Har ikväll har haft en riktig urladdning, inte gråtit så här mycket på flera år,
att de kan göra så fruktansvärt ont bara man tillåter sig själv att känna efter.
Känner mig riktigt jäkla blåst i huvudet, blåst för att jag alltid tror att allting ska lösa sig.
medans alla andra tänker på sig själva så är de jag som sitter här återigen ledsen, riktigt jävla ledsen den här gången. och man kan vrida och vänta på de hur man vill,
men jag fattar inte hur jag har kunnat gjort mig såhär sårbar.

dax att sträcka på sig och gå vidare nu, för inte en gång till att jag sätter mig i en sån här sits,
inte en gång till att de är jag som sitter ensam kvar här.



Nu ska jag sluta yra och krypa ner brevid världens bästa kille som ligger i min säng och sover.
Jag är så stolt, stolt över att få vara mamma tilll de här underverket!!!