Jag har haft en rejält urladdning idag, det brast helt och hållet,
men nu är jag tom, och det var kanske det som behövdes.
Under alla upp och nerförsbackar de senaste åren tycker jag ändå att jag varit stark,
jag har ju tagit mig igenom det, och då har jag inte bara haft mig själv att tänka på och ta hand om,
utan ett litet barn också.

man är så inställd att bara köra på, att det ska gå bra, så när saker och ting tar slut,
eller ordnar sig på ett eller annat vis..
det är då man vågar andas ut, och det är då man känner hur hårt det egentligen tagit.
Alla känslor man vägrat känna, bara skjutit undan kommer fram då.

Precis så är de nu,
och som pricken över i:et så har jag verkligen försökt ätit, tränat och hållt i gång senaste måanderna,
så det vart ett riktigt bakslag i förrgår när min doktor ringde och berättade att mina värden var sämre än de varit på flera år.
Motivationen hamnade ganska rejält under noll.

Mycket gnäll har det varit, och är fortfarande,
men har nog aldrig sagt de här; nu är de NOG!!
Jag är på noll och  nu kan det bara bli bättre.


lördag, ledig lördag, vi tog oss hem till mor och far på förmiddagen, där vart vi kvar..
jag slocknade i solstolen i två timmar, medans min lille lekte slut på sin mormor och morfar.
Sen vart jag övertalad att styra mot kungs, så de gjorde vi, fick grillat hos Emelie och Uffe.
Mätta, belåtna och tacksamma styrde vi hemåt,
den lille somnade nyss, alldeles för sent, och jag sitter här..

imorogn förmiddag  kommer min mamma och pappa hit, det ska skruvas upp saker, jag ska få hjälp med städningen, vi ska sy lite, och vi ska få bli lite ompysslade (mer än vanligt),
jag behöver inte ens säga till mamma när något är tungt, det ser hon, och gör allt för att finnas  där, jämt.
Undra vad ja gjorde utan mina föräldrar egentligen.

nu saknar jag min fru!!!